Intervju med den angolanska författaren Pepetela.
Vi har dragit oss undan middagshettan och den försäljning av kläder i färgrika afrikanska tyger, som pågår i trädgården, in i det svala vardagsrummet, smakfullt möblerat med konsthantverk och målningar.
– Det är fyra år sedan jag senast var här.
– Du har nu skrivit mer än tjugo böcker. Jag föreställer mig att huvudpersonerna finns kvar hos dig, som om de vore dina barn. Stämmer inte det?
– Jo, men ibland är det snarare som om de vore mina äldre släktingar. Några finns definitivt kvar hos mig, andra kommer jag inte ens ihåg namnen på, men naturligtvis kommer jag ihåg huvudpersonerna. Några liknar också varandra – som O comandante Sem Medo ( Befälhavaren ”Utan fruktan.”) i Mayombe (1980) och Anibal i A Geracão da Utopía (1992) De har samma slags personligheter. De är klarsynta och reagerar likadant, även om de fysiskt sett inte påminner om varandra.
Inför din senaste bok A sul. O sombreiro, (Publicacão Dom Quixote 2011) som utspelar sig i början av 1600 – talet, i och runt Angolas andra stad Benguela, där guvernörer och religiösa sekter kämpar om makten, måste Du ha gjort en hel del forskning?
– Jo, det gjorde jag, men jag kunde också dra nytta av att jag redan hade gjort en del förarbete i samband med förberedelserna för skrivandet av A gloriosa Familia (1997) som ju handlar om perioden strax efter, då Holländarna ockuperade Angola på 1640 – talet. På den tiden styrdes Portugal av Spanien, så jag blev tvungen att läsa in mig på deras historia också, men det är viktigt att komma ihåg att boken är en fiktion, en roman baserad på historiska fakta, inte en dokumentär skildring.
– Förberedelserna, innan jag kunde sätta mig ner och skriva, tog ett år ungefär.
– Jag läste nyligen en artikel i tidskriften Africa 21 (mars 2012) om jämförande studie [1] av flera av dina verk på universitetsnivå i Brasilien. Hur är det med jämförande studier av dina litterära verk här i Angola?
– Det görs väldigt lite. Någon har skrivit en avhandling om mitt förhållande till historien och ett par gånger har jag blivit inbjuden att hålla föredrag vid några universitet här i landet. – Ändå var jag med och skapade den humanistiska fakulteten vid Agostinho Neto Universitetet. – Men det är ytterst ovanligt att jag blir ombedd att komma och prata om mina böcker. Tyvärr är det är samma sak med de statliga gymnasieskolorna. Det är helt enkelt inte tradition här. Däremot blir jag inbjuden till privatskolor då och då.
– Hur är din kontakt med läsarna?
– När jag undervisade [2], var det lättare. Jag hade en naturlig kontaktyta. Nu är det nästan bara vid lanseringen av mina böcker, som jag träffar mina läsare. Den kontakten saknar jag.
Jag föreslår att Pepetela ska göra som sin landsman Ondjaki, som sätter ut sin e-postadress i sina böcker och uppmuntrar till kontakt.
– Nej, den formen av kontakt är jag för gammal för, utbrister Pepetela.
– Dessutom kan man råka ut för riktiga knäppskallar!
– Däremot händer det att elever tar kontakt med mig och ber mig göra deras hemläxor till exempel kom en elev hit och bad mig berätta innehållet i Lueji (1990) Jag skickade förstås hem honom med uppgiften att läsa boken först och komma tillbaka sen!
– Dessutom händer det att universitetsstuderande går in på internet och plagierar texter, men ofta är det så klumpigt gjort, att man genast märker det. Jag stoppade alltid sådana tilltag, när jag undervisade på universitetet, men tyvärr gör inte alla lärare det, så en del kommer undan med sitt fusk och det är trist, fortsätter Pepetela.
– Får Du fortfarande inbjudan till universitet utomlands?
– Ja, mängder. Jag reser till Portugal i nästa vecka och sedan blir det Brasilien för lanseringen av A sul. O sombreiro.
Jag nämner att de tre största bokhandlarna i Luanda just nu har en mycket bra täckning av hans böcker. Pepetela blir nöjd och säger att man länge talat om att en större sändning från Portugal var på gång. Det måste vara den som nu kommit fram.
Så böckerna trycks fortfarande i Portugal?
– Ja, tyvärr på grund av höga importtullar på papper och tryckfärg blir det billigare att trycka där. Det är en sak som jag beklagar mycket, säger Pepetela. Regeringen måste lösa det problemet.
– Hur är det då med pocketböcker tryckta på billigare papper? För de här böckerna som trycks i Portugal blir ju också ganska dyra.
– Det är sant, nickar Pepetela. Förläggarna här säger att angolaner inte tycker om billighetsupplagor, men de har ju aldrig försökt sig på den modellen. Flera av dem har studerat på Kuba, där man använder sig av återvunnet papper i sina billiga pocketböcker. Där går det bra, men inte här enligt dem.
Ett annat sätt att få kontakt med läsarna är via den Bokmässa, som äger rum i juni varje år. Pepetela brukar medverka med några anföranden och försäljning av sina böcker. I Angola förväntas författarna signera sina böcker vid sådana tillfällen.
– Det kan bli ganska betungande, men å andra sidan får man verklig närkontakt med sina läsare.
På frågan om han skriver på något nytt, svarar Pepetela att just nu är han inne i en fas, när han prövar olika idéer och tankar.
– Ännu vet jag inte om det blir en ny bok eller inte, men plötsligt kan det slå till och jag är igång igen…
– Varje dag skriver jag några sidor i olika stilar med olika personer. Ofta är det en romankaraktär som föds först och som sedan sätter igång att berätta sin historia, men det kan också vara en händelse, som inspirerar mig. – Sedan gäller det att ge personerna ett språk, som karaktäriserar dem. När jag väl kommit så långt lyssnar jag särskilt noga till hur människor pratar runt omkring mig för att välja ett passande ordförråd till mina karaktärer. Jag har ett speciellt arkiv, där varje person får sin karaktäristiska språkdräkt…
– Apropå språkdräkt, skulle Du vilja kommentera de i mitt tycke hemska skyskrapor, som Luanda begåvats med under de senaste åren, säger jag.
– Jag håller med om att de förfular och förgrovar stadsbilden. De är alldeles för höga, dessutom byggda med glasväggar, som gör att kontorsrummen kräver luftkonditionering året runt.
– Men var kommer idén ifrån?
– Det är Dubaieffekten.
– ???
– Dubaiemiratet är vårt nya Mecka. Förut åkte folk till Brasilien för att handla. Nu är det Dubai som gäller. Framför allt för att handla elektronik och elektriska varor. Ju fler som reser till Dubai för att handla billigt, ju fler kommer tillbaka hem, inte bara med billiga varor, utan också med deras höghus på näthinnan. – TAAG (det inhemska flygbolaget) har inrättat en direktlinje Luanda – Dubai, som nyligen förlängts till Kina.
– Men alla kan väl inte uppskatta de här kolosserna, som förstör harmonin i stadsbebyggelsen?
– Nej, det är klart att många inte gillar dem, men det är modernt och till de som protesterar säger man att vi inte kan vara bakåtsträvare och för all framtid hålla fast vid våra hyddor!
– Det är populism, men den fungerar alltid – säger Pepetela – och dessutom lever vi i en marknadsekonomi, där vem som helst kan köpa ett stycke mark och bygga på den.
– Är det inte dags att låta vattenanden Kianda som i O Desejo de Kianda (1995) lät höghusen runt torget Kinaxixi i centrala Luanda falla till marken, till spröda klockors klang, utan att skada någon, få skrida till verket igen, undrar jag.
Pepetela ler. Kanske är det ett löfte?
av Gunilla Winberg (24 mars 2012)
Panta rei förlag 